Var ska man börja?

My Dying Bride var fantastiskt bra. Nog för att de Mansoniter som parkerat framför stora scenen såg aningen besvärade ut men det må vara hänt. Det är ingen som tvingar dem.

Sångaren inleder sitt mellansnack med att komplimentera det vackra vädret, följt av ett "Det ska vi snart ändra på" och vädergudarna verkar fatta vinken och låter ett litet molntäcke flyta in över piren för att något dämpa det strålande solskenet.

Om man skulle vilja se något av de japanska banden på tältscenen så kan man lika gärna slå det ur hågen. Tältet är till bredden fyllt av ungdomar som inte tänker låta något eller någon komma mellan dem och deras idoler. Lika bra att stanna utanför alltså.

Mustasch levererar rock'n'roll så det ryker och folk är med och hoppar och viftar och sjunger med. Själv föredrar jag att sitta i skuggan under min korkek och lukta på blommorna, dvs backstage. Mustasch är lite för mycket hockey-metal för att jag ska gilla det.

När Opeth går på är jag dock på plats i god tid och jävlar i min lilla låda, jag säger då det.  Även om det bara hinns med fem-sex låtar och även om Mansoniterna även här agerar fågelholkar så måste jag säga att det är en av de bästa festivalspelningarna jag sett med bandet. The Lotus Eater är så fruktansvärt bra live att håret ställer sej i givakt på armarna och där står det. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det är så överväldigande bra att jag saknar ord. Om det var det här vi missade förra året pga Mikael Åkerfelts olyckliga vattenkoppsepisod så får man säga att det åtminstone var värt att vänta på.

Nu spelar Dir En Grey och det är hög volym på flickorna i publiken. Det är hög volym på allting faktiskt. Det är en timme kvar till Manson och jag tror att den timmen ska ägnas åt mat och vila. Min nacke är sönderbränd och det svider illa att ta på sej ryggsäcken. Jag ska nog inte sola på ett par dagar.

-----------------------------------------

Manson så. Jag vet inte. Jag lyckas inte ens bli intresserad så jag avviker efter de tre första låtarna och går till tältet och lyssnar på Cult of Luna som avslutar årets Metaltown på sitt alldeles egna meditativa sätt. Det känns som en värdigare avslutning på nåt sätt. Det är mörkt och vackert och vemodigt.

Efter CoL så tar vi oss snabbt ut till bilen och åker in till stan och Parken där det är efterfest för de som känner sej hågade. Burst spelar och det är definitivt en av de bästa spelningarna på hela festivalen. Burst borde fått spela i tältet. Absolut. De röjer nåt fruktansvärt och är samtidigt så grymma musiker att nästan vad som helst kan hända. Med fyra sångare i bandet som alla har en unik sångstil blir det oerhört varierat och väldigt roligt att lyssna på. De här killarna vet vad de gör och det ska bli riktigt kul att se dem igen på Arvikafestivalen.

Nu är det i alla fall slut på friluftsliv för den här gången. Tack för visat intresse.