1989 såg världen födelsen av ett monster. Det var trummaren Joakim Sterner tillsammans med David ”Blackmon” Parland – som för övrigt var en av skaparna till Dark Funeral – som hade en vision av att skapa ett nytt ban. Resultatet blev Necrophobic. Under här tiden experimenterade man mycket i Stockholm kring många olika stilar. Det fanns ett överflöd av kreativitet som väntade på att landa i nya projekt. Grave startade den här trenden redan 1986, vilket efterföljdes av Dismember 1988 och Unleashed 1989. Den här nya skolan av death metal som startade i Stockholm under det sena 80-talet tog världen med en storm. Vid den här tiden var Necrophobic fortfarande ett steg före sina konkurrenter i att hitta en unik stil. Men de tog även mycket inspiration av det svenska bandet Bathory som åren dessförinnan hade skapat banbrytande musik.

Den andra vågen

Den andra vågen av black metal kastade en skugga över den forna stilen i takt med att Marduk påbörjade producera sin musik. Först undergick gruppen stora förändringar då flera av de tidigare medlemmarna antingen valde att lämna gruppen eller förstod att de inte längre var välkomna. Det här öppnade upp två platser som skulle fyllas av Tobias Sidegård som spelade bas och sjöng. Efter de hade producerat tre album: Realm of Terror, Slow Asphyxiation och Unholy Prophecises släppte gruppen sin första demo under namnet The Call vilket omedelbart lämnade ett starkt avtryck på metal-scenen i Sverige. 

Samarbete med Dissection

Tillsammans med Dissection som också de grundades 1980 och deras första album The Somberlain ingick Necrophobic ett samarbete med gruppen. Det här kom att förändra den svenska metal-scenen då de nu kombinerade tidigare inslag av death metal med en mer modern version av metal. Vid sidan av det här fortsatte Necrophoic följa sitt spår med tidigare inslag en mer modern metal i samband med att de förändrade sin uppsättning av medlemmar. Under de kommande åren släppte de flera album som togs väl emot av fans och kritiker och som även vann dem priser. Deras EP Spawned by Evil som släpptes 1996, och deras album Darkside som släpptes 1997, hade även med ett gästuppträdande rån Jon Nödtveidt från Dissection. Deras tredje album The Third Antichrist släpptes 1999, och följdes därefter upp till Bloodhyms och Death to all. Bandet fortsatte att etablera sig i den svenska metal-scenen och blev snart synonymt med vad samarbete inom genren och vad svensk metal kom att innebära internationellt så väl som lokalt.

Intern turbulens

Gruppen kom dessvärre att behöva stå inför ytterligare intern turbulens och efter den forna gruppledaren hade lämnat bandet axlade Joakim Sterner rodret som den kreativa dragkraften. Och han gjorde det bra. Deras kommande album Womb of Lilithu kom att bli omnämnt som deras bästa album hitintills. En kombination mellan starka riff och Tobias Sidegårds röst banade vägen för en modern produtkion som ger albumets höga volym och banbrytande ljud en spännande påminnelse om att metal-scenen är långt ifrån döende. Vi väntar med spänning på hur de kommer att omdefiniera sig själva i fortsättningen eller om de anser att de äntligen har hittat hem.